27 juni 2010

Om åldersdiskriminering och att vid 95 år få fnissa som en flicka

Medan jag håller på att måla fönsterkarmar och husgavlar på norrsidan av huset som vetter mot det äldreanpassade radhuset, lyssnar jag på det uppsluppna samtalet under kafferepet som Elin och Ulla-Britt har med sina väninnor .

De tjuter och kiknar av skratt medan de berättar dråpliga historier eller skvallrar om de tokiga "gobbarna" på byn. De är svårt att tänka sig att dessa pigga damers ålder sträcker sig mellan 75-90 år, för de låter precis som mina döttrar och deras kompisar.

Jag tänker särskilt på Elin, vars hörsel för några år sedan nästan försvann och hur hon kände sig avskärmad från omvärlden och den depression det utlöste. Att få en hörapparat från Blekingesjukhuset är allomvittnat en långdragen och byråkratisk process. Dessutom finns det en helt horribel regel att är man över 75 år är man inte berättigad bidrag för hörhjälpmedel.

Elins barn kunde förstås inte åse hur hon blev allt mer ledsen, utan införskaffade på egen beskostnad en Rolls Royce i sammanhanget som gick loss på 10 000 kr. Och Elin fick livet tillbaka. Denna sprudlande själ, som nu sitter på sin uteplats och skrattar med sina vänninnor, höll för bara en tid sedan att förgås av en byråkrati och snålhet, som gör mig alldeles vit av ilska.

Nu har vi en lagstiftning om åldersdiskriminering på plats. Nu är det upp till landstinget att efterleva denna lagstiftning, för att bli så ovärdigt och nedvärderat behandlad som Elin är för mig fullkomligt oacceptabelt. Nej, nu ger jag mig ut och målar igen, så att jag blir på bättre humör, medan jag lyssnar på pantertanterna.

Inga kommentarer: